MAKIKO AZAKAMI:
Paperiveistoksia / Papperskulpturer
25.7- 12.8.2012

tiedote / meddelande

3D-maailma kiinnosti minua jo nuorena. Opiskelin Japanin Naisten yliopiston asuinalue- ja arkkitehtuuriosastolla ja työskentelin samaan aikaan assistenttina Kishou Kurokawan toimistossa (1). Rakensin arkkitehtoonisia pianoismalleja, joiden tilallisuus kiehtoi minua valtavasti.

Valmistuin yliopistosta v. 1981. Työskentelin Sony Creative Products -yhtiössä kuusi vuotta suunnitellen paperista onnittelukortteja ja sen kaltaisia tuotteita. Samaan aikaan, edistääkseni 3D-mallinnuksen osaamistani opiskelin Sogetsu-tyylistä kukkienasettelutaidetta sekä opettelin tekemään hattuja Akio Hiratan (3) johdolla.

Yhtenä päivänä päätin tehdä pöydällä lojuneesta paperista 3D-version Godzilla-hirviöstä; tästä alkoi 3D-teoksien luominen. Tajusin, että 3D-muotoilun kautta minulle avautuisi mahtavia mahdollisuuksia.

Ensimmäinen näyttelyni oli Tokiossa vuonna 1985, ja siitä lähtien olen työskennellyt taiteellisena suunnittelijana mainonnan, kirjojen ja aikakauslehtien parissa. Mainoksia varten töitäni kuvattiin ja painettiin, niinpä töiden koolla ei ollut merkitystä, siitä syystä työt olivat kämmenen kokoisia. Näyttelyissä niitä nimitettiin ”söpöiksi”, mikä harmitti aikalailla – enhän ollut tähdännyt söpöyteen enkä halunnut, että minun ajateltiin kosiskelevan katsojia.

Näin Ron Mueckin (5) näyttelyn Kanazawan 21st Century Museum of Contrmporary Art -museossa v. 2009. Olin mykistynyt Mueckin 5-metristen, realististen vauva-veistosten vahvasta läsnäolosta;

yllätys oli virkistävä. Mietin itsekseni: ”Voiko koolla on niin mahtava ilmaisullinen merkitys.”?

Viisimetristä vauvaveistosta en voi tehdä, mutta voin muuntaa senttimetrin korkuisen teoksen 50 senttiseksi. Mietin joskus, mitä ihmiset näistä ”ei enää niin söpöistä” teoksista ajattelevat.

Jos kerran teoksen koko on se, joka vaikuttaa, niin täytyyhän katsojankin havainnoida eri kokoiset teokset erilailla.

Kun työskentelen, en piirrä tarkkoja luonnoksia, tee pitkälle vietyjä suunnitelmia tai piirustuksia.Kuvittelen päässäni lopullisen työn, ja sitten menetelmä tai tapa, jolla toteutan teosajatuksen, yhtäkkiä avautuukin. Todellinen luomisvaihe alkaa paperin valitsemisella, sitten otan sakset käteen ja alan leikata paperia vapaasti. Jos käytän leikkuria, käytän viivoitinta saadakseni täysin suoran leikkauskohdan, mutta harvoin mittaan mitään. Tämän jälkeen kokoan leikatut palaset ja viimeistelen teoksen.

Tavallinen paperi on kevyttä, pehmeää ja erittäin joustavaa materiaalia. Sen muotoa voi helposti muuttaa leikkaamalla ja liimaamalla. Käytän hyväkseni tätä paperin erityisominaisuutta

teoksia tehdessäni. Kun paperimateriaalin tuntu yhdistyy teosaiheeni alkuperäiseen paksuuteen ja painoon, on tuloksena sydämiä vapauttava katsomiskokemus. Sellainen on minun käsitykseni.

On sanottu, että teokseni ovat yksityiskohtaisen hienoja, mutta yksityiskohtien tekeminen ei ole minulle tärkeätä eikä päämääräni ole realistinen näköisyys. Tärkeämpää on yrittää tavoittaa juuri se luonteenomainen piirre, joka kullakin teosaiheella on ja pyrkiä yksinkertaisen muodon kautta vahvistamaan tätä ominaisuutta. Teknisen osaamisen näyttäminen ei ole tarkoitukseni. Jos pyrkisin yksinomaan realismiin ja päätyisin tekemään teokset mahdollisimman näköisiksi, menettäisin koko paperin erityisominaisuuksien hyödyn. Silloinhan ei olisi tarvetta käyttää paperia ollenkaan.

Paperi on litteää. Tästä täydellisen litteästä materiaalista luon 3D-muotoja. Joku voisi sanoa, että

että samalla tavalla tehdään vaatteita. Vaatteilla on kuitenkin tietty käyttötarkoitus – niihin pukeudutaan. Minun 3D-muotoni puolestaan muotoilevat sen tilan, johon ne on asetettu. Paperi-veistokset ovat tilallista taidetta.

En yleensä valitse aiheikseni kauniita tai kovin erikoisia kohteita, vaan mieluimmin valitsen aiheiksi

jokapäiväisiä, kaikille tuttuja esineitä, sellaisia, joita usein katsellaan ja jotka ovat ympäristössä

luonnollisia esineitä. Voi kuvitella ihmisten hämmästystä, kun tavallinen esine yhtäkkiä kasvaa isoksi ja ilmestyy silmien eteen. Toivon, että tällaisia tunteita ihmisissä on kun he näkevät töitäni.

Yksinkertaisella leikkaamistekniikalla ja käytämällä hyväkseni paperin ainutlaatuista pintarakennetta ja keveyttä voin antaa 3D-teoksille uuden merkityksen.

1. Kishou Kurokawa: japanilainen arkkitehti ja intellektuelli. Suunnnitellut mm. National Art Center-rakennuksen Tokioon.

2. Sogetsy-tyyli: yksi esimerkki Japanin kukkien asettelu -tyyleistä. Sen erityispiirre on tilallisuus.

3. Akio Hirata: Japanin johtava hattujen suunnittelija. SuunnitteleeJapanin keisarillisen perheen hatut. Tehnyt yhteistyötä mm. Issei Miyaken kanssa.

4. Godzilla: Hirviö, olento joka ilmestyi elokuvaan 1954.

5. Ron Mueck: australialainen hyperrealistinen kuvanveistäjä, työskentelee Engalnnissa.

Makiko Azakami
Tokio, 2012

***

Jag har varit väldigt intresserad av 3D objekt sedan jag var ung. Medan jag studerade arkitektur vid Japans Kvinliga Universitets avdelning för Boende och Arkitektur jobbade jag i Kisho Kurokawas (1) kontor som assistent för att bygga arkitekturiska modeller. Jag fann mig väldigt fascinerad av dessa rumsliga modeller.

När jag blev klar från universitetet år 1981 arbetade jag på produkt design för Sony Creative Products i sex år. Där gjorde jag skrivmaterial, vykort och dylika produkter.

Vad som också stärkte mitt intresse för 3D modeller var att jag studerade Sogetsu-stilad blom arrangemang (2) och lärde mig göra hattar i Akio Hiratas klasser (3).

En dag bestämde jag mig för att göra Godzilla (4), så jag försökte göra en 3D version av papper som jag hade liggande runt. Det var så jag fick min början i att laga 3D arbeten. Jag fann mitt nya potential, och började göra 3D modeller.

Min första utställning var i Tokio år 1985, och sedan dess har jag arbetat på reklamer, böcker och tidningar som skapare.

För jobb så som reklamer var mina arbeten fotograferade och printade, så storlekarna på arbeten var sällan ett problem. Som resultat var mina arbeten små nog att passa i min handflata. Och så, då de blev uppvisade, blev de oftast kallade "söta", vilket jag fann något bekymrande. (Detta var inte en bild jag ville ge tittarna)

Vad som ledde mig till att börja göra stora verk var en Ron Mueck (5) utställning jag såg på 21st Century Museum of Contemporary Art i Kanazawa år 2009. Jag var överväldigad av den häftiga närvaron av dessa realistiska fem meter höga bebisar. Det var en uppfriskande överraskning.
"Så storlek kan ha en så stark mening när det kommer till uttryck, kan det?" tänkte jag för mig själv.

Medan jag inte kan göra en fem meter hög bebis, kan jag dock göra någonting som är en centimeter till femtio centimeter. Jag undrar hur dessa "inte längre så söta" verk ser ut i andra människors ögon. Om presentationen är påverkad av storleken, då måste ju hur tittaren uppfattar verket också vara olika beroende på storleken.

Då jag gör ett verk ritar jag inte en exakt skiss eller planritning. Jag föreställer mig det färdiga arbetet i mitt huvud, och sedan hoppar idéen om hur jag ska göra det till verklighet fram omedelbart.

Den egentliga processen börjar med att jag väljer vilket papper jag ska använda, och efter det tar jag tag i saxen och börjar klippa på frihand. Då jag klipper använder jag nog linjaler för att få raka linjer, men jag mäter sällan någonting. Efter det för jag ihopa de klippta pappersdelarna, och bildar det slutliga verket.

Vanligt papper är ett lätt, mjukt och otroligt flexibelt material. Det betyder att dess form kan ändras lätt bara genom att klippa och limma. Jag använder den speciella egenskapen papper har då jag gör mina verk. Som resultat sätter känslan av pappret och tjockleken och tyngden av motivet tittarnas hjärtan fri. Detta är mitt koncept.

Det har sagts att mina verk är fint detaljerade, men jag ser ingen mening i att göra dem detaljerade. Mitt mål är inte att få motiven att se äkta ut. Det är viktigare för mig att omvandla de speciella dragen motivets figur har, och återskapa dem simpelt. Att visa min teknik är inte målet. Om jag försökte nå realism skulle jag försöka få mina verk att se så nära ut som den riktiga saken som möjligt, och hela pointen med att använda papprets egenskaper skulle försvinna. Det skulle inte finnas en orsak att använda papper över huvudtaget.

Papper är platt. Utav detta totalt platta material skapar jag 3D modeller. Någon skulle kanske säga att det är som att göra kläder. Kläder har dock ett fixerat ändamål - att klä någon. Mina 3D skapelser i andra hand, formger utrymmet de är i utgående från var det är placerade. Det är en rumslig konst - pappers skulpturer.

Vad jag vanligtvis väljer som motiv är inte speciellt vackra eller högt originella objekt, utan mera vanliga alldagliga saker som alla är bekanta med.

Jag väljer saker som vi ofta ser förbi, för att de existerar så naturligt runt omkring oss. Föreställ er ett sådant objekt plötsligt vuxit i storlek och är rakt framför era ögon. Det är vad jag vill att folk ska känna av mina verk.
Genom simpla klipparbeten vill jag ge en ny mening till 3D modeller, med att använda lättnaden och strukturen av papper.

1. Kishou Kurokawa: en Japansk arkitekt och intellektuell. Designat bla. National Art Center (Tokio)

2. Sogetsu-stil: Japans representativa stil av blom arrangemang. Dess urskiljande egenskap är rumslig formgivning

3. Akio Hirata: Japans ledande hatt designer. Gör alla hattar burna av de Japanska Imperiumets Hushåll.

4. Godzilla: Namnet på ett monster, en karaktär som framkommer i en film från 1954

5. Ron Mueck: En Australiensk hyperrealistisk skuptör som arbetar i England.

Makiko Azakami
Tokio, 2012

Curriculum vitae

Teosgalleria >>

Kokoro lehti >>